Flöjtkonserten Älvalek är komponerad för och i nära samarbete med solisten Laura Michelin. 

Det är en sambeställning mellan Västerås Sinfonietta, Uppsala Kammarorkester och Dalasinfoniettan. 

Musiken har inspirerats av August Malmströms välkända målning, med samma namn, som hänger på Nationalmuseum i Stockholm. 

Månen lyser upp ett stilla landskap där en bäck sakta rinner fram. Träd sticker ut som mörka silhuetter mot himlen. Hand i hand sveper älvor som en tunn slöja genom landskapet. Deras rörelser liknar en ringdans. En älva kysser vattenytan eller reflekteras i den. 

Enligt svensk folktro levde älvorna i naturen och sågs ofta dansa på kullar, gravhögar, berg och skogar. Man aktade sig för dem för att inte riskera olycka eller sjukdom. August Malmströms Älvalek spreds genom reproduktioner i tidningar och som illustrationer, och blev ett mycket välkänt motiv. 

I flöjtkonserten representerar flöjten älvan och orkestern dess kör som sjunger och dansar.

Konserten är indelade i tre satser. 

1) Introduktion & Toccata: Älvadanser och sånger:

I Introduktionen börjar solisten mystiskt, och likaså orkestern som beskriver ett landskap i dimma. Tittar man nära på målningen så kan man se att fernissan ser ut att ha flagnat av. Dessa bilder översätts till blåsljud och skrap i stråket. Stämningen bryts plötsligt av en snabb ”Älvdans” och en kontrasterande sångbar ”Älvsång”. Dimman återkommer men i en mer diskret, ömsint rå karaktär. Dansen och sången återupptas igen och leder till en solokadens som utmynnar i en uppflammande eldsvåda i orkestern. Musiken upplöses i en eterisk, alien-miljö mot slutet av satsen med visslingar, urholkade flageoletter och snabbt utdöende flöjt.  

2) Aria – Fantasia: Hägring:

Stråkens ackord tillsammans med vibrafonen tonar sakta in likt en hägring ur morgondimman där flöjten kommenterar likt en ”sång utan ord”. Det här är den lugnaste satsen och har den mest flytande pulsen i hela konserten. Den leder fram till en övergång som är en sång till månen.

3) Corale: Månsång. 

Månen lyser starkt utifrån ett blockackord i den koralliknande inledningen, där flöjten melodiskt utsmyckar musiken likt dimmornas rörelse av älvor. Det leder till ett kontrapunktiskt avsnitt med en rörlig träblåssektion, pedaliserande stråk och brass, som slutligen leder till en höjdpunkt där musikens gradvis tonar ner till introduktionens mystiska början.

Det förekommer några s k extended techniques som används, t.ex. eoliska ljud, överblåsning, visseltoner för flöjten och några av dem är översatta i orkesterklangen. Till skillnad från tidigare solokonserter där det ofta funnits en sorts bakomliggande handling, så handlar det här endast om att beskriva olika stämningar.